Nu har jag hållit er på sträckbänken tillräckligt länge. Dags att berätta hur det gick på Rocky Raccoon 100 mile. Har inte riktigt hunnit smälta än att jag numera toppar sverigebästalistan för 100 mile.

Loppet gick för 15:e gången i Huntsville State Park en timma norr om Houston i Texas. Förra året hölls amerikanska 100 mile-mästerskapet här. Jag valde att springa loppet för att få ett långt träningspass inför WS och för att under några dagar slippa den svenska vintern som ju oftast är isig där jag bor.

Besökte startområdet redan kvällen före loppet för pastaparty med information. Kände igen flera deltagare från Bandera. Återigen kom känslan snabbt att jag var en i gänget. Den viktigaste infot för mig var nog att vi inte behövde vara oroliga för alligatorerna som finns i området eftersom det var för kallt för dem. Annat var det i höstas berättade en av deltagarna. Han hade badat fötterna i sjön efter en löptur men fick väldigt bråttom upp när han såg vad som fanns bredvid honom.

Tillbaks till hotellrummet. Jag la mig tidigt och lyckades få nästan en hel natts god sömn. Loppet skulle starta 06.00 på morgonon så jag gick upp vid 3-tiden. Käkade frukost, tejpade fötterna och packade den dropbag/påse som skulle finnas vid varvningn. Påsen som skulle finnas vid kontrollen Dam Road hade jag däremot lämnat redan kvällen innan eftersom den skulle transporteras ut tidigt på morgonen och jag inte ville ha pressen att behöva komma tidigt till starten bara för att lämna den påsen.

När jag lämnade hotellet såg jag frosten på bilen. Funderade ett tag innan jag kom på att jag hade hotellnyckeln i handen. Den fungerade utmärkt som isskrapa. Perfekt väder när det gäller vind, nederbörd och fuktighet. Temperaturen var -2°C vid starten och några plus vid målgpngen. Mitt på dagen var det shortsväder vilket kändes härligt, speciellt som det kommer att dröja mycket länge innan det blir shortsväder i Sverige.

Kom till starten 30 minuter innan starten vilket var precis lagom. Lämnade påsen och checkade in. Pann- och ficklampan kom fram eftersom första timman gick i mörker. Startskottet gick och rekordantalet 242 löpare gav sig iväg på 16-milaturen. En timma senare startade 103 löpare på halva sträckan. Kändes som att första två kilometrarna gick svagt utför, men det var svårt att säga om det stämde i mörkret. Det blev en bra start och det gick lätt att springa.

Loppet snirklar sig 5 varv runt en sjö, en sjö som man bara såg ibland men då var det destu vackrare. Varven delas upp i sex delar av vätskekontrollerna. Kontrollen Dam Road är den viktigaste eftersom den utgör både 2:a och 4:e vätskekontrollen, och att vår andra dropbag fanns där. Banan är inte alltför kuperad. Ryktet sa 370 meter per varv vilket ger 11 höjdmeter per km. Drygt hälften går på "fire roads" som var mycket lättsprungna. Resten är på "single track trails" där det alltsom oftast var rötter och knöligare och man var tvungen att se upp, men inte så mycket att det sänkte farten alltför mycket. Snarast var det bra att de segmenten fanns eftersom de tvingade en att ta det lugnt och spara på krafterna. Underlaget var lagom mjukt. Det är en mycket trevlig bana som jag varmt rekommenderar till de som vill prova på 100 miles.

Efter 3 km stötte vi på den första av loppets tre ”återvändsgränder”. Här mötte vi de som varit och vänt vid den första vätskekontrollen. Vid mötena höll vi alltid till höger (tänkte på tidigare debatt på Puls.se) och ropade glada uppmuntringar till varandra (good job, looking good, keep going, ...). Det var en som redan hade ryckt i täten. Efter vändningen vid kontrollen fick jag möjlighet att se löparna bakom mig.

En dryg timma hade passerat när jag nådde andra kontrollen. Det var nu så ljust att extralyse inte behövdes. Tänkte lägga lamporna i min påse men en funktionär röck dem direkt ur handen, märkte upp dem och la dem i en låda - effektivitet som gjort för att man skulle passera kontrollen mycket snabbt. Stannade dock till och tog lite mat och dricka från det välförsedda bordet. Började också ta av mig lite av extrakläderna.

Sträckan till den 3:e kontrollen var loppets andra vändsslinga. Här var stigen smalare och buckligare men det gick fortfarande att mötas. Ledaren hade nu blivit en ledargrupp istället. Det hade regnat veckan innan och loppets enda egentliga vattenhinder fanns halvvägs in på denna delsträcka i form av en 30 meter lång lersjö. Som tur var gick det att ta sig förbi vid sidan om. Stigarna runt var fler och tydligare för varje gång jag passerade. Vändpunkten markerade att halva första varvet passerat.

Passerade Dam Road och gav mig ut i riktning mot 5:e kontrollen. Var nu inne på den längsta av etapperna (7 km) men också en av de finaste. När sjön för första gången syntes från stigen såg man husen vid målområdet på andra sidan. Speciellt på natten var det en mysig utsikt med lamporna och aktiviteterna vid målet. Stigen böljade fint fram bland rötterna i skogen. Efter några serpentinslingringar kom man fram till träspänger över ett myrområde. Det var här som de flesta aligatorerna skulle hålla till. Etappen avslutades med tio minuters löpning nära sjön på delvis vatensjuka stigar.

Den sista etappen var lättsprungen. Etappen avslutades på samma stig som vi startade på. Återigen ropade och fick man uppmuntringar från medlöparna man mötte. Varvets 32 kilometrar (ett drygt Lidingölopp) hade glesat ut löparna betydligt.

Under vändningen vid målområdet passade jag på att byta till sommarkläder. Att springa i korta tights var härligt. Början av andra varvet innehöll en överraskning. Nu var det dagsljus och jag kunde se banprofilen. Det var inte alls svagt utför i början. Tänk vad pigga ben kan lura en.

Jag sprang mycket på känsla. Jag hade iof en tidplan men den var mer för att se om jag skulle kunna komma under 24 timmer. Det är en magisk gräns för 24-timmarslöpare och ingen svensk har troligen gjort det i ett 100 milelopp. Det vore häftigt att klara av det.

Planen byggde på att jag brukar sakta ner, speciellt som jag brukar få hälblåsor. Ville därför ha marginal till promenadtempo på sista varvet. Jag höftade till med att varje varv skulle ta en halvtimma längre, och att redan första varvet skulle ta klart längre tid än om jag bara sprungit ett varv. Planen blev alltså 3:45, 4:15, 4:45, 5:15 och 5:45 för de fem varven. Det skulle ge en sluttid på 23:45.

Trots att jag inte lät planen styra mig visade sig den vara ganska bra. De tre första varven gick på 3:43, 4:05 och 4:48. I dessa tider ingår stoppen vid vätskekontrollerna. Vid varvningen klockade arrangören ankomsten och jag avgången. Såg därför efteråt att jag tillbringat skrämmande lång tid vid varvningarna. Dessa fyra passager tog sammanlagt 33 minuter för klädbyte, äta varm soppa, byta batterier i lampor, mm. Jag vågar inte tänka på hur länge jag stannade vid de andra 25 kontrollerna. Att vara snabbare vid kontrollerna är helt klart något jag måste jobba på. Det satte jag också upp som ett av målen efter förra årets WS. Erkänner att jag inte gjort min hemläxa. Kanske tvingas jag göra slag i saken att ha en tröja med texten "kick me out of here"

Andra varvet gick också bra. Enda oron var att lårmusklerna redan där började protestera vilket var npgot jag inte förväntat mig. När jag närmade mig tredje varvets första kontroll ropade en av löparna jag mötte att det fanns spagetti. Mycket riktigt. Det blev en god mugg med varm spagetti och en kryddig sås. Vet inte om det var såsen eller pizabiten på tredje kontrollen som fick låren att kvickna till riktigt bra.

Tredje varvet gick också bra. Kände mig väldigt koncentrerad och målmedveten. Detta var ju den första ultran som jag bestämt mig för att göra en bra tid. Adrenalinet som den tanken skapat höll fortfarande i sig. Det var kul att vara ute på stigarna. Det som gjorde det extra roligt var att hälblåsorna inta hade börjag bråka. Skulle visa sig efteråt att det bara blev en pytteliten blåsa på ena hälen

Vid 3:e varvets andra passeringen av Dam Road letade jag fram pann- och ficklampan som jag skulle behöva strax innan varvningen. Det är en intressant upplevelse att springa när skymningen faller. I dagsljus och på nätter går det bra för ögonen men det finns en fas däremellan när lyse inte hjälper eftersom pupillerna ännu distraheras av det lilla ljus som kommer ovanifrån. Här gäller det att vara extra koncentrerad på var rötterna finns.

Vid varvningen tog jag på mig lite mer kläder. Skönt att veta att väderprognoserna sa att det inte skulle bli lika svalt denna natten som vid starten. Jag hade nu sprungit 9.6 mil, dvs nästan lika långs som Banderas. Det skulle visa sig att jag skulle hinna ända till 124 km på Rocky Raccoon på samma tid som jag hade på mig för Banderas 100 km vilket visar hur tuff och teknisk Bandera var.

Att inte vara begränsad av hälarna var en ny upplevelse. Det gick att fortsätta ta i på fjärde varvet. Såg ut att jag hade mer än 11 timmar på mig för de två sista varven och jag började slappna av lite. Det borde fungera. En faktor jag inte räknat med var dock att när inte hälarna utgjorde begränsningen så var det andra delar som ryckte in istället. Låren började bråka igen och i slutet av fjärde varvet var det problem. Bestämde mig ändå för att få in så mycket stapplande springsteg som möjligt för att få lite extra marginal till sista varvet. Klarade fjärde varvet på 5:17. Fortfarande enligt planen.

Den häftigaste upplevelsen under fjärde varvet var att höra prärievargarna yla i fullmånen. Var så ovan med ljudet att jag var tvungen fråga funktionärerna vid en kontroll vad det var. De gissade nog min följdfråga när de direkt sa att det inte var något att oroa sig för. Vargarna är mer rädda för oss än vi för dem. Annars var det enda vilda däggdjuret jag såg en ekorre plus den kalkonliknande fågeln som verkade bo i ett toaletthus vid startområdet. Fåglar var klart mer ljudliga på natten än i svenska skogar. Som tur var missade jag vildsvinet som den andra nordiska deltagaren stötte på (Pål Simonsen, Norge som kom in på en mycket fin 18:e plats). Att springa i naturen gillar jag. Man vet aldrig vad som väntar en.

När jag lämnade varvningen för sista gången hade jag knappt 6 timmar på mig. Det borde fungera och jag blev aldrig tidsstressad. Men jag försökte ändå kämpa till första kontrollen i hopp om att de skulle ha lite spagetti kvar. Iof trodde jag inte att det skulle hjälpa låren eftersom låren nog var helt körda ändå. Men jag hade blivit lite hungrig. Jag var inne i det stadium som så ofta händer under ultror att kroppen tröttnat på det som serverats på vätskestationerna. Tyvärr var spagettin slut men de hade annan soppa. Siktade in mig på 3:e kontrollen som var den som haft pizzan (som också visade sig slut).

Nu var det bara att erkänna. Låren gjorde att det gick långsammare att försöka springa än att gå. Tacksamt märkte jag att benen svarade bra när jag försökte gå raskt. Läget var alltså fortfarande under kontroll. marginalen som jag byggt upp skulle räcka även om jag syndat med att stanna länge på vätskekontrollerna. Jag kämpade målmedvetet vidare.

Det flesta av det fåtal löpare jag nu såg hade en pacer med sig. Det var inget jag saknade. Jag tror mig ha förmågan att samla kraft innifrån. En medlöpare skulle vara en nackdel för mig eftersom jag då kanske släpper på koncentrationen. Koncentrationen kanske också är det som gör att jag aldrig fått chansen att uppleva de hallucinationer som många löpare har under de sena nattimmarna.

Sista varvet tog 5:52. Totaltiden blev 23:47:43, dvs planen höll och jag klarade 24-timmarsmålet Jag har svårt att förstå att jag sprungit ett 100 mile-lopp snabbare än någon svensk gjort. Det beror iof på att vi inte är så många som vågat prova sträckan och att de flesta andra gjort det på tuffare banor. Det ska jämföras med USA där det finns mer än 50 st 100 mile-lopp att välja mellan. Där är det den viktigaste ultrasträckan. Det finns ett antal svenskar som har kapacitet att springa klart snabbare än mig. Jag gissar att någon kommer att göra det redan i år varför jag säger att jag bara lånar förstaplatsen. Men fram till dess så njuter jag rejält

Av de 242 startande kom 169 i mål (70%). Jag kom 76:a. Det var glest i toppen. Segraren hade 13:32. Det var 4½ timma ner till 10:an och 7½ timma till 19:e plats. Med de tidsskillnaderna så känns 2h45m mellan 19:e plats och mig ganska lite. Segraren Anton Krupicka såg snabb ut när jag mötte honom ute på banan. Damsegraren Jenn Shelton kom trea på 14:57. Hon var försynt vid prisutdelningen nästan som hon undrade vad hon gjort. Båda segrarna var bara 23 år vilket är lite för denna sträcka.

Redan under den kombinerade prisutdelningen och frukosten kändes loppet avlägset. Kroppen hade börjat återhämta sig och några få jobbigare minnen hade glömts. Det som var skönast med frukosten var att den hölls utomhus. Tänkte på svenska vintern när jag satt där och hade det bra.

Så här i efterhand märks det att jag tog ut mig lite mer än vanligt. När jag provade att springa i fredags så känndes det stelt och okoordinerat. Normalt brukar det gå bra att springa fem dagar efter långa ultror. Passet i söndags gick mycket bättre. Siktet är nu inställt på Skövdes 6-timmars. Hoppas sedan att Ursviks Ultra-banan hinner bli isfri. Då kanske jag ställer upp där.

Två av årets tre mål avklarade
/Janne S (Skukuza Looong Distance Running Club)
Från Janne_S kl 16:37